BERGMAN v/o
INGEN FORM AV VANLIGT MISSLYCKANDE, VARKEN SJUKDOM ELLER RUIN ELLER MOTGÅNG I YRKET, GER SÅ GRYMT OCH DJUPT EKO I DET UNDERMEDVETNA SOM EN SKILSMÄSSA. DEN VIDRÖR DIREKT ALL ÅNGESTS URSPRUNG OCH VÄCKER DEN TILL LIV. MED ETT ENDA HUGG TRÄNGER DEN SÅ DJUPT SOM LIVET ÖVERHUVUDTAGET NÅR.

/Botho Strauss/

Denna version kallas TROLÖSA - SLUTMANUS 1.


ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN

BERGMAN
Är det någon där?

RÖSTEN
Det är bara jag.

BERGMAN
Jaså, du. Vad vill du?

RÖSTEN
Vi skulle ju leka och fantisera sa du. Har du glömt det?

BERGMAN
Javisst ja. Vi kan ju i alla fall försöka.

RÖSTEN
Ja, om vi ska ha någon glädje av det här tilltaget måste du beskriva mig. Ganska ingående, faktiskt.

BERGMAN
Men sätt dig vid fönstret då, så att jag kan se dig.

RÖSTEN
Jag tänker inte sätta mig förrän du har beskrivit mig.

BERGMAN
Jaha. Men hur ska jag börja då? Jaa…. du är tilldragande. Du är i högsta
grad tilldragande.

RÖSTEN
En sån bra början! Hur gammal kan jag vara?

BERGMAN
Hur gammal är du? Jaa….vänta nu. Du slutade scenskolan för
sådär sjutton år sedan. Ja, du är väl omkring fyrtio.

RÖSTEN
Är jag skådespelerska? Det var oväntat.

BERGMAN
Ja, inte sant?

RÖSTEN
Är jag gift?

BERGMAN
Ja, du är gift med en dirigent, Markus. Just nu gör han internationell karriär ut av bara helvete. För övrigt vet jag inte mycket om ert privatliv - inte än, du får hjälpa till.

RÖSTEN
Har vi barn?

BERGMAN
Ni har en dotter på nio år. Hon heter Isabelle.

RÖSTEN
Hur ser jag ut? Du måste faktiskt beskriva mig närmare.

BERGMAN
Du har vad man kan säga ett bra ansikte, väl ägnat både drama och komedi. Ibland tycker man att du ser förvånad ut, trots att du inte är det

BERGMAN forts.:
minsta förvånad. Två nästan omärkliga rispor vid munnen och kring ögonen. Annars ingenting.

RÖSTEN
Sitter du där och beskriver Marianne? Är det Marianne?

BERGMAN
Det är absolut inte Marianne, jag lovar. Men du måste ju ha ett namn. Marianne är väl bra? Marianne Vogler. Marianne Vogler, skådespelerskan.

MARIANNE
Så nu finns jag? Alltså.

BERGMAN
Ja, det är faktiskt lite egendomligt när man tänker efter. För några timmar sedan existerade du inte. Nu är du ytterligt närvarande.

MARIANNE
Vad vill du förresten?

BERGMAN
Jag tänkte att vi skulle tala om David.

MARIANNE:
Jo, vi kan tala om David. Både David och min man, de arbetade gärna med opera. David regisserade och Markus dirigerade och de trivdes väldigt bra tillsammans. David förekom ofta och gärna i vårt hem. Han var gift -för andra gången- men det var ett plågat äktenskap. Och där fanns två pojkar, sex och åtta år.

BERGMAN
Och vad gjorde du själv under den tiden? När det började.

MARIANNE
När det började… Vi spelade ”Bruden utan hemgift” av Ostrovsky. Det var jag som var bruden. Och just då var David totalt ur gängorna. Han drack för mycket. Och samtidigt förberedde han ”Drömspelet”. Och så hade han flyttat hemifrån och levde ensam. Joo. Det var visst några damer som kom och gick, men de räknas inte. Jag tror att David och Markus var riktiga vänner, och bjöd honom ofta på middag. Isabelle tyckte också om David. Han lyssnade så fascinerad till hennes kvällssagor och försäkrade han att Isabelle var en närmast magisk personlighet. De gick ofta på bio och teater tillsammans. Ja, märkvärdigare än så var det inte – märkvärdigare än så –

BERGMAN
Gråter du?

MARIANNE
Det är kanske du som gråter? Egentligen?

BERGMAN
Jag vet inte.

DRAMATEN/FOAJÉ/SCENINGÅNG
MARIANNE, DAVID, statister


MARIANNE v/o
Sista föreställningen av ”Bruden”. Alla tackar varandra och omfamnar varandra, ja hela den där inflationen i känslosvammel, som vi praktiserar på teatern. Vi skålade i champagne och sa adjö och skålade igen. Och när jag äntligen kom ner till foajén så stod han alltså där, David.

DAVID
Hej

MARIANNE
Hej David

DAVID
Jag står här och väntar på dig.

MARIANNE
Men hur är det fatt? Du ser vissen ut.

DAVID
Nej, jag är inte berusad om det är det du tror. Nej, jag har bara så jävla ont.

MARIANNE
Ska vi försöka få tag i en doktor.

DAVID
Nej, det är inte den sortens ont.

MARIANNE
Ska vi gå någonstans och få en bit mat och en öl?

DAVID
Nej, nej tack.

MARIANNE
Ska vi åka hem till mig och prata lite. Markus är visserligen bortrest men i alla fall.

DAVID
Ja tack, väldigt gärna.
 

LIDINGÖVILLAN
MARIANNE, DAVID, ISABELLE

MARIANNE v/o
Så vi tog alltså min bil och for ut till villan i Lidingö. Och så sa jag god natt till min oumbärliga finska barnflicka -Silja- och så gick vi in till Isabelle.
Och hon blev glad och se David och erbjöd sig att berätta en saga. Under tiden klädde jag om till morgonrock och kammade ut håret. Så gjorde jag en omelett , öppnade en flaska vin. Vi småpratade oförpliktat och jag såg att David blev lugnare och inte så taggig.

ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN

BERGMAN
Du skulle kanske beskriva David?

MARIANNE
Äh! David är David. Fyrtio år. Begåvad men oberäknelig. Snäll, omtänksam, när det passar. Hänsynslös, jäkligt brutal, om han känner sig trängd. Man kan aldrig veta. Inte många vänner. Åtskilligt fler
fiender. Pedantiskt noga, omsorgsfull i sin profession, slarvig i privatlivet. Ja, vet inte vad jag ska säga. Vi har ju varit vänner, känt varandra i alla år: arbetskamrater. Det finns naturligtvis massor att säga om David men jag kommer inte på något mer.

BERGMAN
Ett förhållande kanske, ursäkta frågan.

MARIANNE
Förhållande? David? Inte skymten av ett förhållande. Snarare syskonskap.

BERGMAN
Och nu satt ni där och pratade.

LIDINGÖVILLAN
MARIANNE, DAVID

MARIANNE v/o
David hade kommit igång ganska ordentligt och berättade om något stort projekt som han ville pröva. Markus kunde uppenbarat sig
när som helst, ingen av oss hade blivit tvungen att rodna. Nej, vi var nog ganska sömniga båda två och jag tänkte att kanske var sovdags för bror och syster. Jag hörde David mumla något där borta i soffan. Han
mumlade någonting med ansiktet bortvänt.

DAVID
Skulle du möjligen vilja älska med mig?

MARIANNE v/o
Jag fattade vad han hade sagt, men frågade i alla fall.

MARIANNE
Va sa du?

MARIANNE v/o
Och då vände han sig mot mig, och…

DAVID
Skulle du vilja älska med mig?

MARIANNE
Nämen, snälla lilla David hur sjutton vill du att det ska gå till?

MARIANNE
Jag får tacka för erbjudandet. Det är faktiskt alldeles för sent påtänkt, för jag ska upp tidigt i morgon och Isabelle ska i skolan och så har jag sminkprov och så ska jag repa halv elva.

DAVID
Nämen då föreslår jag att vi sover, på skilda håll, alltså. Du i sovrummet och jag i gästrummet. En tandborste kan du säkert låna ut.

MARIANNE v/o
Jag lutade mig fram för att blåsa ut ljusen och då hör jag mig själv säga något som jag inte ens menade.

MARIANNE
Klart om du vill sova i sovrummet hos mig så går ju det bra.
Jag menar att om du känner dig ensam och ledsen och så där.
Om det är så att du behöver hålla hand, så kan jag mycket bra
stå till tjänst med den handen.


LIDINGÖVILLAN
MARIANNE, DAVID


MARIANNE v/o
Och så klädde vi av oss som om vi varit ett gammalt gift par. David fick låna en pyjamas och tandborste och jag ställde väckarklockan på ringning en timme tidigare än vanligt och så sa jag till David att du kan nog inte räkna med någon frukost, eftersom du måste vara iväg innan Isabelle vaknar. Jaha, så långt var ju allt bra och rätt eller i varje fall inte fel. Så kröp vi ner i den stora sängen och jag släckte och vi var fortfarande bara syskon utan skymten av incest. David drog djupt efter andan några gånger och jag tänkte att nu har svårmodet överfallit honom igen, så jag gav honom min hand och så somnade vi som om vi alltid hade somnat tillsammans. Men sen vaknade jag och jag hade


MARIANNE v/o forts.
Och så såg jag på honom. Och så såg jag på honom ordentligt. Jag såg
på honom ordentligt och så insåg jag plötsligt….. plötsligt….. att den
här mänskan har jag aldrig sett.
 

ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN


MARIANNE
Det var någon som bara skulle finnas en kort sekund och aldrig komma tillbaka, jag skulle aldrig mer se honom. Och jag tänkte - nej vänta, ”tänkte” är verkligen fel ord i det här sammanhanget, för ”tänkte” – nej, tänkte gjorde jag i varje fall inte men - vissa sinnen – nej det är också fel ord – jag var helt enkelt en del, en liten, liten del i något gåtfullt – det låter besynnerligt med alla slags ord. Nej, jag ger mig - jag kan ändå inte förklara vad som hände. Men något påtagligt var det i alla fall, något som alltid skulle finnas inne i mig, inne i min ”kropp”, om man nödvändigtvis måste hitta någon sorts lokalitet.
Förlåt en fråga, men är det här fortfarande bara en ”lek”?


BERGMAN
Ja, varför leker vi? En förströelse före döden, ingenting annat.
I det dunkla tidsrum som återstår händer det faktiskt ett och annat
bara på grund av den hårt sammanpressade tiden. Ett sug, en
virvel, till och med kvarglömda emotioner som kommer i rörelse. Dessutom, börjar jag att leta efter svar på frågor som jag en gång
i tiden aldrig ställde. Bortslarvade slutledningar. Jag ber Marianne om
hjälp. Så leker vi med allt hårdare krav . Vi får allt svårare att sluta.

MARIANNE
Jag förstår inte riktigt vad du menar, jag förstår inte riktigt vad du talar om, och antagligen vill du att vi ska fortsätta? Då gör vi väl det. Trots att jag inte är särskilt glad åt den här rollen.
Ja, då ställer sig frågan, var ska vi fortsätta?

BERGMAN
Davids brev, till exempel.

MARIANNE
Davids brev. Ha, kanske det. Tror att jag har det här nånstans i väskan. Ja här, ja! Jag fick det dagen efter den där ominösa natten. Vänta nu ska jag läsa.

Kära Marianne. Tack för ditt vänliga omhändertagande, det hjälpte högst betydligt. Det var snällt av dig att låna ut din hand.
Vännen David.

Ja, det var hela brevet.
Han uttrycker sig tämligen distinkt måste man säga. Jag däremot befann mig i ett kaos, som jag inte tror jag kan beskriva. Om jag ska vara lite dramatisk kan jag väl säga att jag aldrig drabbats av en liknande känsla. Och frågan blev den här: ska jag hålla allting för mig själv? Eller ska jag berätta för David? Ska jag kanske skriva en hemlig dagbok, som bara Isabelle får läsa när jag är död? Frågan var hypotetisk. Jag hade ju redan valt. Alla varningslampor blinkade, men jag hade valt. Ja, nu gråter jag igen - kan inte hjälpas. Jag måste röra på mig lite grann.
Vad det är vackert ditt hav. Och tallarna som formats av vinden. Och den där oändliga strandlinjen. Du ser aldrig någon mänska här, eller hur?

MARIANNE forts.
Jag hade fått ett stipendium, inte så mycket pengar, men väldigt smickrande. Jag planerade resa till Paris - se teater och
Markus skulle på turné till Boston, Detroit och Los Angeles, och mormor skulle bo med Isabelle. Du har väl aldrig träffat min man?

BERGMAN
Nej, jag har faktiskt aldrig träffat Markus.

MARIANNE
Ja, vad ska jag säga för klokt om Markus? Han är – ja, du vet ju
hur han ser ut – en minst sagt charmerande person. Familjen var judiskt högborgerlig och alla var mer eller mindre musikbegåvade, det var ett ständigt spelande och sjungande. Men Markus var den ende som blev yrkesmusiker. Han komponerade, dirigerade, spelade jazz på klarinett och så piano förstås. Enda komplikationen var väl att han blev tvungen att välja och så valde han att dirigera.. Om jag säger att han var livsglad? Livsglädje. Musiken var – blev – lust.


RADIOHUSET, STUDIO 2
MARIANNE, MARKUS, ISABELLE, MARGARETA, MARTA,
2 musiker, ljudtekniker.


MARKUS
Martha - du gör visserligen det här mycket fint, men har du tänkt på att cellostämman sjunger. Kan du tänka dig att sjunga de första verserna. Du som sjunger så vackert.


MARIANNE v/o
Isabelle sitter bredvid mig till höger och lyssnar uppmärksamt. Jag ser henne från sidan. Jag undrar vad hon känner. Min gåtfulla unge med sina drömmar och sagor.

ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN

MARIANNE
Hon är så hög grad Markus barn. Deras förhållande är särskilt och slutet för insyn.
Det här med David - det kom från ingenstans, fanns ingen orsak och peka på. Vad var det för galenskap som drabbade mig?


DRAMATENS LUNCHRUM
MARIANNE, DAVID, statister


MARIANNE v/o:
Nu hade jag i alla fall bara en enda tanke i huvudet – jag måste få med mig David till Paris. Så av en händelse så – stötte vi ihop i teaterns lunchrum och jag nämnde i förbigående att jag skulle till Paris i mitten av juni. Och David, han svarade enstavigt och så var han frånvarande på sitt särskilda sätt. Och så föreslog han plötsligt….

DAVID
Ska vi gå på Thielska Galleriet?


ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN


MARIANNE
Har du varit där någon gång?

BERGMAN
Ja, jag går ofta dit. Det är ett favorittillhåll, en försjunken värld, ordentligt dold bakom de där tjocka, vita murarna.

MARIANNE
Så småningom hamnade vi uppe vid ett av tornrummen. Så slog
vi oss ner och så blev sittande tysta i den stora tystnaden. Vi hade ingenting att säga eller kanske för mycket, jag vet inte. Så plötsligt började David förklara sig.


THIELSKA GALLERIET VID TORNRUMMEN-
MARIANNE, DAVID, statister


DAVID
Förlåt mig snälla Marianne för mitt obegripligt klumpiga förslag
den där kvällen.

MARIANNE
Äh, snälla David!

DAVID
Det är hyggligt av dig att du tar det från den komiska sidan. Men jag
är nu en gång den sorten som trasslar till det både för mig och mina snälla medmänniskor. Ibland undrar jag om det är något allvarligt fel,
om jag håller på att bli knäpp, kanske borde gå analys.
Jag saknar varje naturlig relation till verkligheten. Jag vet precis hur
den fungerar. Jag har lärt mig att läsa mänskor. Men varje uppriktigt menat kontaktförsök resulterar i ett misslyckande. Det är en faktiskt insikt. Och jag borde rimligtvis dra konsekvenserna av min insikt. Jo, för fan. Jag spelar min roll. Och om jag får säga det själv, närmast perfekt. Det förargliga är att det alltid finns en tom sekund, om du förstår vad jag menar. Och den där sekunden är avgörande.


Forts. ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN

MARIANNE
Sen förstummades han. Bara satt där. Nej, jag hade inte heller något klokt att säga, jag hade tappat orienteringen. Parisresan och alla mina planer var som utraderade. Det började skymma och blev grått. Så böjde jag mig fram och kysste Davids läppar,

Forts. THIELSKA

MARIANNE v/o
De var kalla.

DAVID
Det här är allvarligt Marianne. Det är fan så allvarligt.

MARIANNE v/o
Vi reste oss samtidigt och gick mot den halvöppna dörren,
men vi orkade inte forcera tröskeln.

Forts. ARBETSRUMMET

MARIANNE
Något måste ju bli sagt.

Forts. THIELSKA

DAVID
En annan tråkighet som jag vill att du ska känna till: jag släpar på ett misslyckande. Och då menar jag inte ett tillfälligt misslyckande utan på ett livsfiasko. Ibland undrar jag varför jag lever men jag är ingen bra självmördare.

MARIANNE
En annan gång, David. Analysen får anstå. Inte nu. Snälla.

DAVID
Jag måste ju varna dig.

MARIANNE
För mig får du vara hur som helst. David!

DAVID
Om jag inte vore så förbannat klumpig. Och krånglig. Ibland över gränsen för det komiska, fast ingen skrattar, allra minst jag själv. Och så är jag så helvetes misstänksam. Jag litar inte på någon mänska. Antagligen för att jag lider brist på normalt självförtroende. Om du vill kan jag fortsätta uppräkningen. Ingen är så taskig som jag.

MARIANNE
Käraste David. Kan vi inte se det här lite enkelt. Det är ju roligt.

DAVID
Ja, visst i helvete är det roligt.

MARIANNE
Ja, men så här enkelt är det faktiskt: Jag har fått ett stipendium och jag ska resa till Paris för att se teater. Passar bra eftersom Markus är i Los Angeles och Isabelle ska vara hos mormor på landet. Och du, min David, åker som av en händelse, en slump, en sinkadus till Paris för att träffa en scenograf eller någonting annat viktigt. Så långt är allt perfekt. Markus ska dessutom vara fullkomligt införstådd med att du och jag kommer vara i Paris samtidigt. Och att vi rimligtvis kommer att träffas. Inget smygande, ljugande eller fifflande. Han kommer varken bli misstänksam eller svartsjuk. Ja, David – det är så här enkelt och - roligt och spännande kan det faktiskt bli. Det har hänt att livet inte bara består av katastrof och jävelskap utan av kärt och ömt och allt möjligt trevligt.


BERWALDHALLEN
MARKUS, radiosymfonikerna

MARIANNE v/o
Markus hade kommit hem för ett samarbete med radiosymfonikerna. Den sista konserten gick av stapeln en lördagseftermiddag.
Vi var naturligtvis där: David, Isabelle och jag. Ovationer förstås.

LIDINGÖVILLAN
MARIANNE, DAVID, MARKUS, ISABELLE

MARIANNE v/o
Efter konserten åt vi middag hemma hos oss. Stämningen var ljus och munter. Vi drack vin och åt chokladpraliner från Zurich.

DAVID
Oh, är det Isabelle som har, har köpt de där blommorna.

MARIANNE
Jaa, de har verkligen fått ihop ett stiligt program. Sex Molière, fyra Corneille och så Racine förstås. Fedra det här är en föreställning från Hamburg med Edith Clever, den måste jag absolut se.

DAVID
Du, då kanske vi kanske kan se den tillsammans?

MARIANNE
Vad är det du säger? Ska du till Paris?

DAVID
Ja, det visste du inte? Jo, jag ska vara i Paris från mitten av juni.

MARKUS
Ja, men - det är ju storartat.

MARIANNE
Ja, men då kan vi gå på teater och på opera och vi kan gå och äta någon god middag. Va, va, det är ju fantastiskt.

MARKUS
Ja, jag sitter fast i Detroit.

MARIANNE
Nej. Du ställer in dina konserter. Så där utan vidare. Och sen så säger du att din hustru och din bästa vän är tillsammans i Paris och att du nödvändigtvis måste kolla läget.

MARKUS
David, vad ska du göra i Paris?

DAVID
Jo, du vet min film. Jag håller på att få ihop en fransk-dansk-svensk finansiering. Så jag ska träffa Plantier och Wendtland och några andra figurer. Och så ska jag ha en italiensk fotograf Tullio Pinera, du vet. Och han är i Paris och gör en film med Corneau, och han som gjorde ”All världens morgnar”. Hann du se den? Fantastisk. Men han har ställt som villkor att vi ska ha ett franskt laboratorium - men det vill inte jag,

DAVID forts.
och inte danskarna heller, som går in med studios och teknisk utrustning. Ja, alltihop är fantastiskt invecklat men om bara Plantier får ihop åtta miljoner så är vi på den säkra sidan. Historien bygger egentligen på en novell av Nicole Verdier fast bara själva kärnan, jag har gjort om den till svenskt sekelskifte –

MARIANNE
Du, ska Maria med till Paris?

DAVID
Maria?

MARIANNE
Ja.

DAVID
Ja, ja du menar Maria.

MARIANNE
Ja, jag menar Maria. Din före detta hustru.

DAVID
Nej tack. Jag ska förresten träffa en särskild dam.

MARIANNE
Jaha, bara mystifikationer. Vem då om man får fråga?

DAVID
Hon heter - Yvonne - mer får du inte veta.

MARKUS
Marianne får se till att David håller på sig.

MARIANNE
Ja det blir absolut nödvändigt. Talar David över huvud taget någon franska?

DAVID
Moi? Je parle une francaise incroyable et complétement
irrésistible

MARKUS
Ja, låt mig utbringa en skål för er Parisvistelse. Må den bli till glädje.


ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN


MARIANNE
Ja, nu blir det besvärligt eftersom jag måste tala om sådant som jag inte gärna talar om. Men så här är det: Jag har väl sagt att Markus och jag hade ett bra samliv.
Markus brukar säga att det var roligare att ligga med mig än att dirigera Stravinskys ”Våroffer”. Så då förstår du. Ibland –

Forts. ARBETSRUMMET


BERGMAN
Ibland? Ibland vad då?

MARIANNE
Ibland så hände det något egendomligt när jag var tillsammans med Markus. Förlorade förstånd och medvetande.


LIDINGÖVILLAN
MARIANNE, MARKUS

MARIANNE
Tycker du att det är på något sätt olämpligt med mig och David i Paris på samma gång?

MARKUS
Va?

MARIANNE
Tycker du att det är olämpligt på något sätt med mig och David i Paris på samma gång?

MARKUS
Nähä. Varför skulle det vara olämpligt?

MARIANNE
Jag vet inte. Jag tyckte bara – Jag kände – Nej, jag vet –Ja, ja, jag tänkte. Jag vet inte vad jag tänkte. Jag fick för mig bara.

MARKUS
Min älskling, jag ska tala om precis vad jag tycker.

MARIANNE
Jag tyckte bara att jag skulle fråga –

MARKUS
Alltså – min Marianne och min David skulle – nej ibland är du faktiskt väldigt rolig.

MARIANNE
Nej men, vadå. David är ju faktiskt en väldigt attraktiv man och jag är inte alldeles.

MARKUS
Du och David? Ska jag tala om varför det skulle va omöjligt? För det vore ett förräderi. Och eftersom jag känner dig – eller jag tror åtminstone att jag känner dig. Och David kanske ännu bättre – så vet jag att det inte finns några förräderier inskrivna i era rollhäften. Det var väl bra sagt?

MARIANNE
Det var väldigt bra sagt.


ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN


MARIANNE
Jag reste alltså till Paris andra juni. Här var det redan sommar.

PARISBILDER

MARIANNE v/o
Hade bokat rum på Hotel St. Anne, ett gammaldags familjehotell i engelsk stil.


Forts. ARBETSRUMMET

MARIANNE
Borde kanske tala om för dig att det här var första gången.

BERGMAN
Vad då, första gången?

MARIANNE
Första gången som jag var handgripligt otrogen. Ett planerat och iscensatt äktenskapsbrott. Men nu var det alltså allvar. David skulle komma på eftermiddagen. Så jag tog alltså en liten promenad till Teatre de France och så hämtade jag ut våra biljetter till kvällens Molière.
Sen åt jag lunch på hotellet och så la jag mig på sängen.
 

PARISBILDER
MARIANNE, DAVID


MARIANNE v/o
Sen vaknade vi när städerskan frågade genom dörren om hon skulle göra i ordning för natten.

MARIANNE
No, no mercie.

MARIANNE v/o
Vi steg upp och klädde oss. Vi gick på krogen och åt en fruktansvärt god middag. Men vi kom aldrig iväg till den där Molièreföreställningen.
På natten ringde Markus från Philadelphia och berättade om en fantastisk repetition av Brahms violinkonsert med Isaac Stern. Jag berättade i förbigående att David just hade kommit och att vi hade varit på teatern. Markus frågade om David bodde på hotellet. Jag sa att han bodde på hotellet och så passade jag på att beskriva mitt vackra rum. Du ska inte glömma och hälsa David och krama honom från mig. Så där höll vi på en stund. Jag gäspade och sa att klockan snart är tre på morgonen. Då blev Markus allvarlig och sa att det visste han faktiskt. Så tog samtalet slut - en fet lögn. Jag la på luren, och vände mig mot Davids rygg och hälsade så hjärtligt från Markus. Men fick inget svar. Min älskare hade somnat.

EXT. FÅRÖ


BERGMAN v/o
Marianne infann sig inte nästa dag, inte heller dagen därpå.

ARBETSRUMMET
BERGMAN

BERGMAN v/o
Jag började genast oroa mig, hade jag sårat henne, tråkat ut henne, hade vi redan drivit ”leken” för långt? Dessutom saknade jag våra möten. Jag fick gråtråkigt och försökte slå ihjäl ensamheten med en bok. Tredje dagens morgon kom ett brev.


SPEGELN / MARIANNES LOGE
MARIANNE, ISABELLE

MARIANNE v/o,
Käre gamle regissör!
Jag kommer inte idag. Inte i morgon heller, jag vet inte när jag kommer. Jag är lite förkyld och jag vet ju att du avskyr snuviga personer. Men det verkliga skälet till min frånvaro är annat än snuvan. Jag tycker att det blir allt svårare att röra i den här röriga historien. Du sitter där vid ditt skrivbord, du ser på mig så uppmärksamt. Du förväntar dig att Marianne ska göra jobbet. Precis som alla taskiga dramatiker i alla tider har smitit med undanflykten, att får bara en begåvad skådespelare ta hand om den här oformligheten, så ska det nog bli stake i bedrövelsen.
Ärligt talat känner jag mig plågad. Nåja, ”plågad” är väl att ta i. Men det är förbannat svårt att tala om ”kärleken”. Jag menar den djungel av impulser och svindelanfall som oavbrutet växer som en cancer och till slut blir ogenomtränglig. Jag störtar handlöst in i situationer, som jag på intet vis bemästrar. Det som förundrar mig en aning är att jag inte tycker att det har någon betydelse. Jo, förresten, det finns ett undantag, men ett svårhanterat undantag. Jag ser Isabelle! Jag ser Isabelles lilla person, hennes ansikte. Och då blir jag rädd, verkligen rädd. Jag vaknar till besinning - heter det så? Och tänker några förfärliga ord som står skrivna på en vägg: Vad är det jag gör med Isabelle? Vad är det jag gör med Isabelle?
ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN

MARIANNE v/o
Ibland tror jag att innanför Marianne – den där skådespelerskan jag kan se i spegeln – innanför Marianne finns en annan – utan namn och identitet.

BERGMAN v/o
Marianne är tillbaka. Jag kan inte neka till att jag är lättad.

BERGMAN
Och Paris? Marianne.

MARIANNE
Finns inte så mycket att säga om Paris.


PARISBILDER

MARIANNE v/o
Vi var där i tre veckor.


Forts. ARBETSRUMMET

BERGMAN
Du kan väl berätta om svartsjukan?

MARIANNE:
En eftermiddag sitter vi högt uppe vid Sacre Coeur.
Vi har staden vid våra fötter. Den tonar bort i det kvava soldiset.
David lägger handen mot mitt lår och jag blir tung och behagligt
sömnig. Det är kanske dags för en liten siesta.

PARISBILDER
MARIANNE, DAVID


MARIANNE v/o
Då frågar han mig ganska överraskande om mina förflutna älskare. Han frågar leende, nästan likgiltigt, ungefär som ett stimulerande förspel
till tänkta förehavanden. Nej, jag fattar inte, anar inte risken utan jag kåserar lite hit och dit ur min tämligen beskedliga erotiska biografi. David ställer lustiga, liksom initierade frågor.
Och vi skrattar båda och jag blir djärvare. På kvällen, efter middagen, vi hade druckit mer än vanligt, på kvällen bryter ett helvete ut.


ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN


MARIANNE
Nej, jag kan väl slippa det här? Jag vill faktiskt inte.

BERGMAN
Jo visst, du slipper

MARIANNE
Det är första gången i vår långa vänskap som David skrämmer mig. Hans svartsjuka är vettlös och jag blir så rädd att jag måste kräkas.
 

Forts. PARISBILDER
MARIANNE, DAVID

MARIANNE v/o
Jag tror att han ska slå mig, men han rör mig inte.

MARIANNE
Vad gör du? Är du inte klok? Släpp mig, säger jag. David. Aj – aj - är du helt galen - sluta säger jag - jäkla idiot - släpp mig – sluta – sluta.

Forts. ARBETSRUMMET
MARIANNE
Samtidigt blir jag rasande men - men förstummad. Plötsligt är han ångerfull, ångestfull – förlåt. Ibland undra jag om den där kvällen förändrade vårt förhållande. Men inte. Vi sjunker allt djupare in i varandra.
Forts. ARBETSRUMMET

MARIANNE
Samtidigt blir jag rasande men - men förstummad. Plötsligt är han ångerfull, ångestfull – förlåt. Ibland undra jag om den där kvällen förändrade vårt förhållande. Men inte. Vi sjunker allt djupare in i varandra.

MARIANNE
Var fortsätter vi?

BERGMAN
Du bestämmer

MARIANNE
Jag bestämmer?

BERGMAN
Du bestämmer.

MARIANNE
Jag bestämmer. Ja, då är det väl dags för hemresan?


Forts. PARISBILDER
MARIANNE, DAVID


MARIANNE v/o
Vi hade kommit överens om att jag skulle ta förmiddagsflyget och David eftermiddagsplanet. Vi insåg plötsligt att vi stod med pannorna mot en mur. Jag blev andlöst ledsen. Jag vet precis hur du vill ordna vår framtid, säger han, men hejdar sig, för vi har ju bara några minuter.
 

Forts. ARBETSRUMMET

MARIANNE
Jo, så här vill du ha det men du vågar inte säga någonting, du är för feg men så här vill du ha det. Och så säger han allt jag tänkt men inte vågat sagt. Och han säger det elakt:
 

Forts. PARISHOTELLET

DAVID
Allt ska bli som vanligt, i alla fall till det yttre. Ditt äktenskap
ska bestå. Ograverat. Och mig ska du träffa när det är lämpligt.
För dig alltså. Du vill ha allting och så mig på köpet.

MARIANNE
Är det så oerhört dumt? Kan vi inte unna oss lite tid?
Men kan vi inte avvakta och se hur allting utvecklar sig?
Snälla David, ge oss lite tid.

DAVID
Det är en jävla usel scen vi spelar, inte sant?
LIDINGÖVILLAN
ISABELLE


ISABELLE
Vi var många barn som lekte i ett hus. Väggarna var röda och fönstren var stora och - sommar utanför men vinterkallt. Vi hade vinterkläder på oss. En dörr öppnades. Jag hade inte sett den dörren förut. En skolsköterska hämtade två barn och där stod en stor mänska i mammas gamla päls och en krona på huvudet av guldpapper. I rummet snöade det. Jag såg en massa slängda barnkläder och som var översnöade. Då blev jag rädd. För jag förstod att den där damen åt upp det ena barnet efter det andra. Fast när jag såg att det inte fanns någon annan utgång då blev jag väldigt rädd. Väldigt rädd.


ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN


MARIANNE
När vi kom till Köpenhamn fick vi veta att det var dimma och landningsförbud i Stockholm. Vi skulle vara tvungna att sitta på Kastrup i ett obestämt antal timmar. Men det fanns hotell i närheten och jag hamnade i en cell med duschkabin och TV.

HOTELLRUM – KÖPENHAMN
MARIANNE, DAVID


MARIANNE v/o
Eftersom jag fortfarande var lika ledsen, så tog jag en mogadon.
Och just när jag äntligen hade fått ner tabletten, så knackade det på dörren .

MARIANNE
Jaa, varsågod.

MARIANNE v/o
Det var alltså David. Ja, då började jag gråta. Jag vet egentligen inte varför, och så stod vi där och höll om varandra som drunknande. Och jag kunde inte sluta gråta.
Och jag låg tätt intill honom och lyssnade till det aldrig sinande
dånet av trafiken och flygplanen som tog vägen ovanför hotellets tak
Vi höll om varandra, men kom oss inte för med att älska. Men David var orolig, hans hjärta slog hårt och snabbt.
Han sov inte på hela natten och såg så eländig ut i det där skugglösa morgonljuset. Och han skulle gå till sitt rum för att raka sig och
duscha men blev stående vid dörren.
Jag såg honom när han stod där, och hans ansikte var öppet - jag hade aldrig sett honom så öppen.

DAVID
Jag har aldrig i mitt liv haft så här ont.


Forts. ARBETSRUMMET

MARIANNE
Och jag tänkte - måste det vara så här ont.
Är det så här vi ska betala?


LIDINGÖVILLAN
MARIANNE, ISABELLE


MARIANNE v/o
Jag ringde David klockan fyra på natten. Men David svarade inte.


INT LIDINGÖVILLAN
MARIANNE, ISABELLE, mormor


MARIANNE v/o
Så gick dagen. När vi samlades till middag så ringde telefonen. Och jag skyndade mig att svara, det var David. Jag sa att vi just skulle äta middag och han tyckte att vi skulle mötas igen. Kan inte du komma hem till mig klockan tre? Jag sa att nej det var omöjligt och så föreslog jag hastigt klockan ett. Men då kunde inte David. Ja, och så tog samtalet slut. Och så där höll vi på de närmaste dagarna. Till slut så gav vi upp - det blev tyst.
 

ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN


MARIANNE
Jo, jag fick ett brev. Kan läsa det för dig.
Jag kan inte leva så här. Det är förödmjukande, uppslitande, outhärdligt. Jag ser bara en lösning: klarhet och sanning.
Då jag läst brevet gick jag i skogen flera timmar. Jag grät inte av sorg utan för att jag var förbannad.
Så tog jag ett glas rödvin och satte mig och skrev svar. Skrev att han hade förstört alla möjligheter till en fortsättning. Att vi kunde skatta oss lyckliga att vi upptäckt vårt misstag i tid.


Forts. LIDINGÖVILLAN


MARIANNE v/o

Hur kunde han inbilla sig att det fanns någon plats för något sorts ultimatum i den här situationen. Jag bad honom hålla tyst, hålla sig borta, kort sagt fara åt helvete. Så skyndade mig att sända iväg brevet. Jag läste inte ens igenom det. Det var lindring efter en förfärlig värk.


Forts. ARBETSRUMMET

MARIANNE
På natten kom Isabelle in till min säng och sa att hon ville sova hos mig –
 

LIDINGÖVILLAN
MARIANNE, ISABELLE


MARIANNE v/o
undrar vad hon tänkte, hon vet så mycket på sitt märkvärdiga sätt.

ISABELLE
Lille Mamma

MARIANNE v/o
Sen sov vi. Jag sov djupt för första gången efter hemkomsten.

Forts. ARBETSRUMMET

MARIANNE

Vardagen började återta sina proportioner. Gladde mig till och med lite försiktigt åt att höstsäsongen skulle börja. Jag hade en bra – inte så stor – men en bra roll i ett bra sammanhang. Och så kom Markus hem.
 

LIDINGÖVILLAN
MARIANNE, MARKUS, ISABELLE


MARIANNE v/o

Han var trött - lite sliten, men glad över sina framgångar och sina anbud och att vara hemma. Markus kan vara liksom självlysande när han är på det humöret.


Forts. ARBETSRUMMET

MARIANNE
Tjugonde augusti öppnade teatern igen och vi samlades som vanligt. David och jag sågs naturligtvis. Vi hälsade på varandra men ganska formell kram i den allmänna trängseln. Det blev ingenting sagt och på en stor teater så träffas man ju inte så ofta - man jobbar i olika uppsättningar på olika scener. Men en eftermiddag så stötte vi bokstavligen ihop runt ett hörn. Vi skrattade lite generat och så fråga David om vi kunde träffas några ögonblick i hans arbetsrum efter våra respektive repetitioner.


REGIRUM, DRAMATEN
MARIANNE, DAVID
 

DAVID
Ja, jag tror att det drar ihop sig till katastrof. Här alltså. På teatern. En teaterkatastrof.
Äh, jag varnade skådespelarna. Sa att vi skulle göra anti-teater av ”Drömspelet”. Att det var på tiden. Du säger ingenting?

MARIANNE
Ser du inte att jag lyssnar, din idiot.

DAVID
Varför gör jag fel hela tiden, kan du säga mig det? Vad gör jag för fel med dom där jävla skådispelarna? Vad gör jag för fel med dig? Är det något som har hänt eller vänt utan att jag har förstått? Och så den där jävla filmen som först blev uppskjuten och sedan nerlagd. Och allt bråk om pengar. Jag har ta mig fan skulder överallt. Ibland är det nästan komiskt. Du tänkte säga något.
Ja – du tänkte säga något.

MARIANNE
Jag tänkte föreslå att vi skulle ses men jag ångra mig.

DAVID
Du kan ju bjuda mig på vardagsmiddag som förr i världen. Så får jag
träffa Isabelle. Och Markus förstås.


Forts. ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN


MARIANNE
I lunchrummet hade man börjat prata lite otäckt om Davids repetitioner. Han arbetade med ”Drömspelet” – det kanske jag har sagt. Jag vart ju orolig förstås, och en dag så gick jag in i mörkret på andra raden för att se efter vad David egentligen höll på med.


TEATERN, SCEN OCH SAL
MARIANNE, DAVID, EVA (Indras dotter), JOHAN (Diktaren), GUSTAV, AXEL
 

EVA (som Indras dotter)
Har du ej som barn hållit en snäcka för örat och hört…

JOHAN (som Diktaren)
Jag hör intet annat än vindens sus.

EVA
Då blir jag dess tolk! Hör! Vindarnas klagan! (reciterar)
Födda under himmelens skyar
Jagades vi av Indras ljungeldar
Ner på den stoftiga jorden
Åkrarnes strö solkade våra fötter
Landsvägarnes damm,
Städernas rökar
Onda andedräkter
Matos och vinångor
Måtte vi fördraga
(Eva kastar sig handlöst framstupa)
(Ut på vida havet sträckte vi
Att lufta våra lungor
Skaka våra armar
Och tvätta våra fötter!)

DAVID
Vänta, vänta - vänta lite. Jag blir ytterligt störd av att Johan
tuggar tuggummi hela tiden.

JOHAN
Blir du störd? Maestro blir störd.

DAVID
Vill du vara snäll och gå ut till inspicienten och lämna tuggummit i hans vård?

JOHAN
Av vilken anledning har du blivit störd?

DAVID
Jag blir bara störd helt enkelt.

JOHAN
Det är ett nikotintuggummi som jag har blivit ordinerad av min läkare.

DAVID
Jag vore lika förbannat tacksam om du inte idissla på scen.

JOHAN
Ja, risken den är väl bara den att jag under nuvarande omständigheter börjar och röka igen.

DAVID
Vaddå för omständigheter?

JOHAN
Kände du inte till det David, att jag är i omständigheter.

DAVID
Vill du trots detta vara så ogement hygglig att avlägsna tuggummit. På ett eller annat sätt.

JOHAN
För all del.

DAVID
Tack snälla Johan. Ja, då fortsätter vi – Eva

EVA
Nej tack. Jag orkar inte dra den här skiten en gång till. Inte idag i alla fall. Helst inte före premiären. Om jag slipper. Alltså.

GUSTAV
Om det blir någon premiär, vill säga.

DAVID
Vad menar du?

EVA
Ja, han menar med vad han säger.

GUSTAV
Ja, men det är ju ingen idé och fortsätta.

JOHAN
Tycker att David ska ta ett långt och förtroligt samtal med chefen. Så kanske han tvingas lyssna på det som vi har försökt och säga här under åtta jävla veckor.

DAVID
Har ni varit uppe hos chefen?
Ja, jag trodde att …..bara Axel –

AXEL
Jag mår illa av den här sortens toner och befinner mig i min loge
till klockan femton om någon vill vara vänlig och meddela mig
hur det blir med morgondagens repetitioner.

GUSTAV
Klockan är ju tjugo minuter i. Är det inte lika bra att vi bryter?

DAVID
Just det. Inte lika bra? Det är bättre.


ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN


MARIANNE
Jag tog mig ut från andra raden och gick direkt till Davids arbetsrum. Han fanns inte där men dörren var olåst så jag satte mig och vänta. Visste väl inte riktigt vad jag gjorde. Eller så visste jag vad jag gjorde.
Så småningom kom han. Och han fick syn på mig, gjorde han en avvärjande gest, inte du också för helvete. Jag gick fram till honom och
tog tag i honom så hårt jag kunde. Och så sa jag att jag skulle vara hemma hos honom om en timme. Sen gick jag utan att vända mig om. Klockan fyra stod jag i trapphuset utanför Davids dörr och ringde flera signaler.
 

DAVIDS TRAPPUPPGÅNG
MARIANNE, DAVID

MARIANNE v/o
Nej, ingen öppnade. David var inte där. Äh, lika bra, bättre. Kände faktiskt en slags lättnad. Jag ångrade mig, en riktig gammaldags bondånger. Jag skulle just gå. Då - då kom han andfådd. Hade sprungit i trapporna. Orkade inte fråga varför han hade dröjt. Och han gav ingen förklaring.


Forts. ARBETSRUMMET

MARIANNE

Det var som en dröm, där det man fruktar mest händer gång på gång.
DAVIDS VÅNING
MARIANNE, DAVID


Forts. ARBETSRUMMET

MARIANNE
Allting var främmande men inte kärleksfullt utan fumligt, aggressivt. David var otålig och oåtkomlig och jag var rädd. Jag tänkte: jag förstår inte, jag förstår inte, jag förstår inte. Vi låg nakna i sängen bredvid varandra . Och jag tog hans hand och han försökte göra sig fri men jag höll fast.


Forts. DAVIDS VÅNING

DAVID
Ingen teater, snälla Marianne.

MARIANNE
Det blir faktiskt hopplöst om allt vi tar oss för, ska klassas som bra eller dålig teater.

DAVID
Ja, du skrattar, du?

MARIANNE
För det är så bedrövligt.

DAVID
Bedrövligt?

MARIANNE
Det är ju du och jag, David! Det är ju du och jag.

DAVID
Jag visste hela tiden att du satt på andra raden och tittade på eländet.

MARIANNE
Ibland tycker jag att du draperar dig i din misär. Det enkla får inte vara enkelt. Bakom varje orsak finns en ny orsak i all oändlighet. Det är väl inte så konstigt att jag tyckte synd om dig.
Du ser ut som om du funderade på vad knullet kostade, va?

DAVID
Ja, jag är naturligtvis en idiot.

MARIANNE
Självinsikt eller koketteri?

DAVID
Jag menar så här: att om det är så, att en person som du känner
ömhet för en person som jag. Om det är så - så borde jag känna
ödmjuk tacksamhet. Men istället beter jag mig som en idiot. Hur dum
får man vara? Vänd dig om, Marianne och betrakta din idiot.

MARIANNE
Gud, stackars teater som bara står där och måste skämmas för att den är en teater, va - och stackars David som inte uthärdar teaterns konspiration med den stackars vilseförda publik.

BERGMAN v/o
Hur blev det sen? Med dig och David.
 

ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN

MARIANNE
Vi inrättade oss. Träffades ett par gånger i veckan i hans oändligt trista lägenhet. Oftast efter mina repetitioner. Ibland drabbades jag av dåligt samvete eller kanske var det inte dåligt samvete utan helt enkelt en sorg.

BERGMAN
Sorg?

MARIANNE
Ja, sorg. Någonting skedde med mig, som jag inte kunde hantera. Eller
ännu värre: jag visste säkert att varje dag var fel. Men något klokt beslut orka jag inte åstadkomma. Det här är svårt, jag har inga bra ord. Jag talar ju aldrig med någon människa om allt det här. Hur ska man kunna tala om någonting som inte har några ord: en mänska…….en mänska växer in i en annan mänska, det är obönhörligt skrämmande. Processen kan inte hejdas, det är nästan biologi. David växer in i Marianne - Marianne är rädd. Hon vill inte utsätta sig för något hon inte förstår. David är annorlunda. Han lämnar ut sig beslutsamt och handlöst, ingen reservation. Han påstår att jag inte får ta ansvar för honom. Hur fan kan han säga något så dumt! Ibland blir jag så trött på hans – barnslighet eller vad det är. Han har ingen insikt eller inlevelse. Du hör ju hur det låter. Jaa….men trots de praktiska svårigheterna så var det här en ganska snäll tid. Så kommer Markus hem från ett av sina gästspel. Jag lever med två män. Ja, det går ju bättre än jag trodde. Om jag inte var så moraliskt indoktrinerad skulle det gå utmärkt. Det skulle till och med vara lite roligt. Nu går det hjälpligt, eftersom jag tycker om Markus. Vi har alltid haft ett gott samliv. Jag tror inte han märker något. Tycker

MARIANNE forts.
bara att jag har blivit ovanligt omtänksam. Ibland kommer David på middag och allt är som förr i världen. Jag förmanar mig själv och säger
att jag borde ju vara nöjd. Och så försöker jag glömma att jag lever under konstant hot.


DAVIDS VÅNING
MARIANNE, DAVID


MARIANNE v/o
Det jag ska berätta gör mig illa till mods, det är så förödmjukande och löjligt. Men just här börjar tragedin.
ARBETSRUMMET
MARIANNE, DAVID


MARIANNE
Jag såg genast att det var Markus handstil, ett kort meddelande:
”Jag sitter utanför i trappan. Släpp in mig. Jag väntar
i tio minuter, sedan tar jag mig in med egen nyckel. Jag har
nämligen en dubblettnyckel.”


DAVIDS TRAPPUPPGÅNG
MARIANNE, MARKUS


MARIANNE
Hur fick du tag på en nyckel?

MARKUS
Letade igenom din handväska, där hittade jag en nyckel.
Så lånade jag den några timmar och lät göra en kopia. Det
var hur enkelt som helst.
 

DAVIDS VÅNING
MARIANNE, DAVID, MARKUS


MARKUS
Ska jag ta av mig skorna?

MARIANNE
Nej, det behövs inte.

MARKUS
Ja, det här var väl egentligen hela saken. Vill ni veta sanningen – va?

MARIANNE
Ja, om du anser det nödvändigt så vill vi gärna veta sanningen.

MARKUS
Jag kände till ert förhållande eller vad fan det här ska kallas – redan före Paris-resan. Jag hade nämligen fått ett ganska intressant brev från en av dina kollegor, Marianne. Ja, vem kan väl göra detsamma. Jag hade väl mina misstankar. Då jag fick det bekräftat så blev jag ganska tagen, det ska jag inte förneka. Ja, jag blev tagen, va fan skulle jag göra åt det som redan hade skett? Ja, jag beslöt mig för - för att avvakta. Det är - det är sant. Jag uppmuntrade ju eran – eran Paris-resa. Jag tyckte ju om er. Ni var ju för fan mina bästa vänner. Jag tänkte väl lite överklokt, att - att får de bara vara tillsammans ett slag, så – så brinner väl passionen – för

MARKUS forts.
det är väl en passion? –får bara den här jävla – den här jävla passionen brinna ut, så återgår väl allting till det normala.
Nu är det värre. Nu måste saker och ting ha sin gång.

MARIANNE
- menar du skilsmässa eller –

MARKUS
Jag vet inte vad jag menar. Jag vet bara att det antagligen är någonting som kommer att göra ont. Kommer du hem till middagen? Ja, jag har bilen här, du kanske vill ha skjuts? Va, vill du det?

MARIANNE
Nej tack, jag har min egen bil här utanför.

MARKUS
OK. Vi ses.
 

ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN


MARIANNE
På hemvägen så spred det sig som ett gift genom kroppen. Jag trodde först att jag var sjuk, att jag skulle svimma, men så var det alltså inte, utan…. Det var ett slags förgiftning. Förgiftningen var en sorts fasa som jag aldrig hade känt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, det var något ohanterligt fysiskt. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till med det här giftet, det gick som vågor igenom kroppen. Skulle inte Markus ha eftermiddagsrepetition? Det var alltså en lögn. Och nyckeln? Det var

MARIANNE forts.
en lögn igen. Noga planlagt, omsorgsfullt utfört. Och så Hotet: ”Nu kommer det att göra ont”. Jag vet inte.
Mormor lämnade av Isabelle, och hon märkte ju på en gång att någonting var på tok. Hon blev grinig och klängig. Jag lovade att läsa högt. Markus, han slog sig ner i vardagsrummet, för att lyssna på nyheterna. Han var obrutet vänlig, kanske lite frånvarande. Min rädsla ”ontet”, bröt fram igen. Försökte läsa men det hjälpte inte heller. Den där diffusa känslan av förgiftning, den liksom trängde sig framför orden.

FÅRÖ - bilder


Forts. ARBETSRUMMET

MARIANNE
Till slut stängde jag in mig i badrummet och så inväntade jag morgonen. Och så gick en dag till och en dag till. Och nu var jag tvungen och tala med Isabelle.
Jag valde en söndagsmorgon
 

LIDINGÖVILLAN
MARIANNE, ISABELLE

MARIANNE v/o
När Markus var bortrest så brukar Isabelle komma in till min säng och så brukar vi frukosterade tillsammans. Sen låg vi och drog oss och småprata lite.


Forts. ARBETSRUMMET

MARIANNE
Hon drack sin choklad och jag drack mitt kaffe. Då så sa jag att jag skulle flytta hem till David ett tag och att hon skulle bo hos mormor, så att hon inte skulle få så lång skolväg.


Forts. LIDINGÖVILLAN
MARIANNE v/o
Pappa skulle vara utomlands i drygt två månader till. Isabelle sysselsatte sig koncentrerat


Forts. ARBETSRUMMET

MARIANNE
När jag berättade och jag blev omständlig och mångordig och vi skulle ses ofta, och mormor gladde sig. Och så vidare. Och så la Isabelle ifrån sig dockan. Jag ser hennes uppmärksamma lilla ansikte och det trassliga, barnsliga håret. Och så hennes lilla magra kropp alldeles spänd innanför nattlinnet, och de där små magra armarna korsade över bröstet.
MARIANNE forts.
Fy fan…..fy fan att det ska va så här, oh - fy fan. Hon svalde och svalde och ansiktet var alldeles utan uttryck, det var alldeles blankt. Och jag höll på att säga: men Isabelle, glöm alltihopa, glöm alltihopa. Jag pratar strunt, du och jag ska vara tillsammans alltid, alltid. Det enda viktiga det är att du och jag är tillsammans. Men så……efter en stunds tystnad så…. jag kom inte på någonting mer att säga. Då fråga Isabelle om hon

MARIANNE forts.
inte kunde få bo med David och mig, och då så säger jag att det är för trångt. Och skolvägen - men att David letar efter en större lägenhet.


Forts. LIDINGÖVILLAN

MARIANNE v/o
Och samtidigt tänkte jag: Vad är det jag säger, vad pratar jag för nonsens, jag kan inte leva utan David, och så visste jag att det bokstavligen var sant. Jag kan inte leva utan David.


Forts ARBETSRUMMET

MARIANNE
Och…Isabelle reste sig, och så ställde hon sin lilla chokladkopp på brickan och gick in till sitt rum utan att säga någonting.


Forts. LIDINGÖVILLAN

MARIANNE v/o
Den där lilla raka, magra ryggen vid dörren. Hon vänder sig inte om, och jag önskar att det sagda hade förblivit osagt. Men vad som helst utom det här.
 

Forts ARBETSRUMMET

MARIANNE
Nu, just nu, så hade Isabelles liv tagit en oförutsägbar riktning. Och det var jag som bar skulden.
ADVOKATKONTOR
MARIANNE, GOLDBERG


MARTIN GOLDBERG
Du har i ett personligt brev till Markus föreslagit delad vårdnad men att Isabelle skulle bo hos dig och David. Nu….nu måste jag dessvärre meddela dig att Markus vägrar diskutera den möjligheten. Han vill ha hel vårdnad - Isabelle ska ha sitt hem hos honom. Utan alla inskränkningar. För att ge eftertryck åt sitt krav så säger han att – ja, vi talade om det här på telefon så sent som igår – han påpekar alltså att han – att han ämnar avsäga sig alla internationella åtaganden och tänker stanna hemma i Sverige under överskådlig tid. Ja, som du förstår av det sagda, ser Markus ytterst allvarligt på sitt beslut. Och han byter en internationell lysande karriär mot och stanna hemma med sin dotter. Han har för övrigt redan talat med er barnflicka, Silja –

MARIANNE
Vadå, har han talat med Silja? Och hon - jag har inte hört ett ord om det här.

GOLDBERG
Ja, men det är mitt ansvar, Marianne. Ja, då hon var här i förra veckan så bad jag henne enträget att inte säga någonting förrän du och jag haft tillfälle att konferera. Om du anser det illojalt så ska du rikta din kritik mot mig.

MARIANNE
Det här har pågått bakom min –

GOLDBERG
Marianne, jag säger bara, skaffa dig en egen advokat.

MARIANNE
Jag är alldeles – skakig. Jag - jag är så – förbannad så jag –

GOLDBERG
Jag förstår dig. Vi kan sluta här om du vill.

MARIANNE
Nej, nej, nej, fortsätt, det här är minst sagt intressant.

GOLDBERG
Som du förstår, kära Marianne, så är din ställning inte särskilt stark. För låt oss säga tjugo år sedan hade du inte haft en chans inför en svensk tingsrätt: ”kvinnan har förlupit hemmet”, som det hette på den tiden. I dag är det svårare att sia om utgången. Men du måste nog räkna med en del tråkigheter. Socialnämnden kommer – om det vill sig illa – blanda sig i det här målet. De gör i så fall en noggrann utredning där både du och David blir vägda på våg. Ja, kära Marianne, detta var vad jag hade att säga. Jag är bara den stackars budbäraren med det avskyvärda budskapet. Halshugg mig inte, är du snäll. Jag hade personligen önskat att den här konflikten hade lösts på fredlig väg.
Men det är så vitt jag förstår otänkbart.

MARIANNE
Markus vill göra mig så illa som möjligt.

GOLDBERG
Vad sa du?

MARIANNE
Markus vill alltså göra mig så illa som möjligt.

GOLDBERG
Det är din tolkning, kära Marianne.

ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN

MARIANNE
Hotet om en process, det förde David och mig närmare varann. Utom tillfället när vi hamnade i plötsliga aggressionsutbrott. Jag gjorde upprepade ansträngningar. Försökte få tag på Markus, men han förblev oanträffbar. Och en dag så drabbades vi av den parodiska genomgången med socialförvaltningen.


GEMENSAM VÅNING
MARIANNE, DAVID, PETRA


MARIANNE
Ja, Isabelle….. får ju inte plats här. Det….
PETRA
Jag hoppas ni ursäktar att jag ”likmätigt mitt uppdrag” måste ställa tråkiga frågor.

DAVID
Nej men, sätt igång bara. Vi är beredda.

PETRA
Du har alltså två barn i ett tidigare äktenskap?

DAVID
Ja.

PETRA
Hur är umgänget organiserat?
DAVID
Jaa, där gick du rakt på en öm punkt. Jag förstår att min före detta fru har beklagat sig.

PETRA
Hon har alltså inte beklagat sig, men tyckte det var tråkigt att du aldrig tar kontakt med barnen. Att du konsekvent glömmer deras födelsedagar, att du tämligen sporadiskt dyker upp till vissa helger. Hon säger att barnen inte längre räknar med dig.

DAVID
Jaha. Det säger hon.

PETRA
Och så har vi kapitlet ”ekonomi”.

DAVID
Ja, den kan vi hoppa över. Eftersom den är obefintlig.

PETRA
Du dras med rätt stora skulder.

DAVID
Just det. Fyrahundratusen…… nånting.

PETRA
Fyrahundrasjuttiotretusen.

DAVID
Å, jag är imponerad – och förkrossad.

PETRA
Och framtiden?

DAVID
Ja, framtiden. Vi hade tänkt oss äktenskap och ”stabila relationer” som det kallas. Jag vill bara tillägga att jag är mycket fäst vid Isabelle och jag tror att hon är mycket fäst vid mig. Vi är goda vänner – gamla goda vänner.

PETRA
Jag skulle vilja tala lite med Marianne om Paris-resan.

MARIANNE
Ja?

PETRA
Tre – drygt tre veckor.

MARIANNE
Ja. Jo.

PETRA
Och Isabelles ständiga boende hos sin mormor.

MARIANNE
Jaa….

PETRA
Kan du berätta lite om dina motiv.

MARIANNE
Mina motiv?

PETRA
Den där långtidsparkeringen av Isabelle hos sin mormor, den har ju fortsatt, inte sant? Jag skulle gärna höra lite om dina motiv. Jag har talat

PETRA forts.
med din mor. Hon är uppriktigt bekymrad. Isabelles beteende har
förändrats: Dålig nattsömn. Mardrömmar med häftiga uppvaknanden och gråt. Dålig aptit. Rastlöshet. Koncentrationssvårigheter i skolan. Vill du tala lite om det här problemet?

MARIANNE
Jag vet inte, jag tror inte jag kan.

PETRA
Det skulle vara till stor fördel om du ville –

DAVID
Uppge antalet orgasmer till exempel? Men, ser du inte att du plågar Marianne hela tiden. Ser du inte det?

MARIANNE
Nej, nej. Det är bara så svårt för jag börjar gråta hela tiden. Jävlar.

DAVID
Nu tycker jag att du Petra Holst ska ta och avlägsna dig.

MARIANNE
Vad ska hända nu då?

DAVID
Jag ….jag ber om ursäkt. Men ….men jag kunde inte – kan inte –

PETRA
För all del. Jag kräver inga ursäkter. Farväl.

MARIANNE
Men, ja…..adjö.

DAVID
Det var bara - det var bara så – Ajö.


ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN


MARIANNE
En sak insåg David och jag med isande klarhet: Att vi hade gjort en sällsynt usel föreställning. Under våra planlösa samtal så fatta vi i alla fall att en advokat var absolut nödvändig. Jag erinrade mig en gammal skolkamrat.

BERGMAN
Anna Berg.

MARIANNE
….som hette Anna Berg. Jag ringde henne på vinst och förlust och hon svarade genast, och det tog jag som ett gott tecken. Och vi träffades redan nästa dag i flera timmar och vi gick igenom problemen från alla aspekter, och Anna var ganska optimistisk - om av övertygelse eller av yrkesrutin det kunde jag inte avgöra.
Och så blev det äntligen sommar efter den förfärliga vintern.
Processen verkade avlägsen och nästan overklig.
Vi flyttade in i ett sommarhus …
 

SOMMARHUS
MARIANNE, DAVID

MARIANNE v/o
…som vi fått låna av släktingar. För David och mig var det ett paradis. Vi sjönk in i en sorglöshetens


forts. ARBETSRUMMET

MARIANNE
letargi och drack oss otörstiga av stillhet och avskildhet. Isabelle tillbringade sommaren hos Markus och hans familj. Hon skulle komma till oss i augusti.
 

Forts. SOMMARHUS

MARIANNE v/o
Och i slutet av juli kunde vi konstatera att jag var med barn. Bortom allt förnuft blev vi oregerligt glada. Jag ville väl ha barn med David - utan att jag visste.
En dag fick vi besök av Anna Berg, vår advokat.

DAVID
David.

ANNA
Anna.
DAVID
Trevligt att ses. Var det svårt att hitta?

ANNA
Nej, inte alls.

DAVID
Varsågod och stig på.

MARIANNE
Anna, förlåt, men du har ingenting emot att röka sen när vi går ut för jag….jag - mår lite illa av tobak, förstår du.

ANNA
Visst. Förlåt att jag frågar, men….. Är du möjligen med barn?

MARIANNE
Ja….jag vet inte. I andra månaden nånting. Ja, jag kan ju inte vara alldeles säker. Men jag ska till doktorn så fort han kommer tillbaka från semestern. Ja, jag mår lite illa och sådär.

ANNA
Och du tänker behålla……? – ja, ursäkta en gång till.

MARIANNE
Jaa - något annat är uteslutet.

ANNA
Vid förhandlingarna så kommer du då vara i fjärde månaden.
Vi bör nog hålla tyst åt alla håll. Ja, tingsrätten ska i varje fall
hållas utanför, ja, ja. Ja, jag har en tråkig nyhet förresten –

MARIANNE
Socialförvaltningen?
ANNA
Socialförvaltningen har efter en ovanligt lång funderare, bestämt sig för att rekommendera Markus som ensam vårdnadshavare.

MARIANNE
O, gud….Nej..

ANNA
Å andra sidan så….så har er situation förbättrats. Ni har en bra våning nu, ordnade förhållanden och avser att gifta er.

MARIANNE
O, nej…oh…oh…Nej det här är inte sant. Det här….
 

ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN


MARIANNE
Under eftersommaren flyttade vi in till den nyhyrda främmande våningen med de främmande möblerna och de främmande dofterna.
Vi ansträngde oss heroiskt för att skapa någon sorts bräcklig, fungerande vardag. Vår advokat hörde av sig. Hon hade talat med Martin Goldberg, ja du vet Markus advokat. Till hennes förvåning hade Goldberg föreslagit en delad vårdnad och ett försök till enande. Men Markus hade vägrat, avböjt varje form av kontakt. Därför var det som hände två veckor senare, några dagar före det juridiska avgörandet, mycket överraskande. Det var en tisdagskväll, ganska sent vid tiotiden.


Telefonsamtalen är inspelade i den gemensamma våningen och i Lidingövillan
MARIANNE, DAVID, MARKUS


DAVID
Vem fan är det som ringer så här sent. Det måste vara fel.

MARIANNE
Jag tar det. Hallå det är Marianne.

MARKUS
Jo det är Markus.

MARIANNE
Markus!

MARKUS
Jag ber om ursäkt för den sena timmen.

MARIANNE
Det gör ingenting. Vi ….såg på TV.

MARKUS
Jag ville bara tala om att jag är ganska trött på vår konflikt och vill gärna diskutera en lösning. Jaa….om du vill förstås. Jag menar för Isabelles skull. Jag är inte berusad om det är det du tror. Jag är fullkomligt spik nykter men jag tror att jag har kommit på en lösning som möjligen ”kunde bilda underlag för ett samförstånd”.

MARIANNE
”Bilda underlag för ett samförstånd”??

MARKUS
Ja, du vet. Det är ju så där som advokater pratar.

MARIANNE
-jag kan inte säga mer – det vore en oändlig – snälla Markus
menar du vad du säger -?

MARKUS
Vi bör kanske träffas?

MARIANNE
Men det är ju klart. Så fort som möjligt.

MARKUS
Men jag vill nog träffa dig ensam. Jag menar, utan advokater
och utan David.

MARIANNE
Ja, men…..- det är ju självklart.

MARKUS
- det är ju självklart. Så snart som möjligt.

MARIANNE
Ja, ja, ja.

MARKUS
Ja, ja, ja.
Vad sägs om i morgon kväll klockan sju?

MARIANNE
Jo visst, det går väl utmärkt.
Det är bra Markus. Vi måste ju träffas, bara du och jag.

MARKUS
Då säger vi det, Marianne. Ja, det vore en lättnad att en gång för alla
bli av med det här jävla eländet.


GEMENSAMMA VÅNINGEN
MARIANNE, DAVID, ISABELLE


MARIANNE
Det var Markus. Han vill diskutera en lösning och säger att han vill träffa mig i morgon kväll. I morgon kväll klockan sju. Han kommer och hämtar mig.

DAVID
Du får absolut inte träffa Markus ensam. Jag förbjuder dig.

MARIANNE
Du kan inte förbjuda mig någonting.

DAVID
Om du möter Markus så är det slutet. Det ska du ha fullkomligt klart för dig.

MARIANNE
Då får det här bli slutet, David. Nu ligger det en lösning inom räckhåll och
du tänker förhindra den. Utan andra skäl än din idiotiska svartsjuka.

DAVID
Fattar du inte att du riskerar – fy fan - kan du gå vara så jävla dum. Går du med på att träffa Markus – ensam? Hur fan kan du gå med på något sånt.

MARIANNE
Jag ska tala om för dig att Markus lät väldigt snäll och så lät han försonlig – han kanske har tröttnat han också. Det kan ju hända att han kanske har pratat med någon förnuftig person som har fått honom och ändra sig.

DAVID
Du kan kalla mig svartsjuk eller vad fan du vill. Men jag är säker på att Markus – han är ute efter att –

MARIANNE
Ja, bara hämnas? Och hur skulle det gå till? Varför kan du aldrig ta något bara för vad det är: Han ser väl att Isabelle far illa, va, - han ser att hon far illa han vill inte förstöra mer än du och jag redan har förstört. Därför vill han ha en uppgörelse. Men kan du inte inse att han är en ovanligt sveklös person. Han går inte omkring och tänker ut någon hämnd!
Han mår dåligt precis som du och jag och Isabelle. Ja, det kan väl hända att han ville göra mig illa genom att ta Isabelle. Och nu får du faktiskt tänka på vad han är beredd att satsa: hela sin utlandskarriär. Det du – det är inte lite och den betyder väldigt mycket för honom. Och det vet både du och det vet jag. Och det är så enkelt vet du.

DAVID
Och tystnaden som han praktisera månad efter månad, räknas inte den? Är den plötsligt som bortblåst? Och din plåga och rädsla, alla förödmjukelserna? Räknas ingenting av allt det som vi har gått igenom? Bara för att han i ett anfall av sentimental välvilja säger att han har kommit på en lösning. Varför kunde han inte klämma ur sig den
lösningen i telefon för?

MARIANNE
Jag kan faktiskt begripa väldigt bra att han inte vill träffa mig tillsammans med någon advokat och absolut inte i din närvaro. Jag har faktiskt levt med den här mannen i elva år. Och jag känner honom väldigt väl.

DAVID
Du känner inte Markus som han är idag och du har inte en aning om vad han är ute efter. Din plötsliga tillit den är fullkomligt absurd. En mänska som har visat dig så - så mycket hat, som har förödmjukat dig så ända ner i skiten.

MARIANNE
Och hur har vi förödmjukat honom? David, hur… tänk efter hur vi har förödmjukat honom?

DAVID
Jaa – jag har tänkt på det. Och jag tänker på det just nu. Jag tror inte att du har något gott att vänta dig från det hållet.
För helvete! Marianne. Fattar du inte att den där människan
är livsfarlig.


ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN


MARIANNE
Efter vår sömnlösa natt förklara David genast på morgonen att han skulle vara borta hela dagen och att han tänkte tillbringa natten i sin gamla lägenhet. Det var ett bra arrangemang tyckte jag. Det skulle skona oss båda. Ja, alla fientligheter var visserligen bilagda, men vi var

MARIANNE forts.
tungt sorgsna. David ansträngde sig till och med och vara lite snäll och
bad om förlåtelse för överord - och – ja. Försöker komma ihåg, hur jag
kände mig den där dagen. Minns inte hur jag kände mig. Jo, lite löjligt
kanske: Jag funderade åtskilligt på hur jag skulle klä mig. Markus hade
alltid intresserat sig för min klädsel, och så slog jag mig ner på sängen
med en bok, men jag fattade nog inte vad jag läste. Jag var antagligen
i stark spänning, det var jag nog.
Tio minuter före sju såg jag ut genom fönstret. Hans bil var redan där. Jag såg mig i spegeln och konstaterade att jag såg glåmig ut under sminket. Ja, jag såg för bedrövlig ut. Markus hade stigit ur bilen, han föreföll glad att se mig, prövade vi en tafflig omfamning. Så höll han upp bildörren och så satt vi där tillsammans efter en oändlig tid av bittert tigande. Markus föreslog att vi skulle ta en tur utåt Lill-Jans skogen medan vi bestämde oss för hur vi skulle tillbringa kvällen. Och vi talade naturligtvis om Isabelle men inte om komplikationerna.

MARKUS´ BIL
MARIANNE, MARKUS

MARIANNE v/o
Nu var det mörkt omkring oss, vägbelysningen upphörde. Markus svängde in på en avtagsväg och stannade men lät motorn gå, drog åt handbromsen.
 

Forts. ARBETSRUMMET

MARIANNE
Så tände han den lilla taklampan vid förarstolen och så tittade han på mig. Kanske vill höra mitt förslag innan vi fortsätter?
Jag ville gärna höra hans förslag. Han var obetonat långsam, log lite. Kunde inte se hans blick, det svaga ljuset skuggade bort ögonen: om du låter mig knulla dig, får du vårdnaden. Jag sjönk nedåt och inåt, jag kunde inte svara.


GEMENSAMMA VÅNINGEN
MARIANNE, DAVID

MARIANNE v/o
När jag kom hem var klockan halv två. Silja, vår barnflicka, hade lagt ett meddelande i tamburen: Isabelle hade gråtit men hon ville inte, eller kunde inte tala om varför hon grät. Jag var orörligt berövad tankar och initiativ. Så öppnades en dörr - David stod där - orörlig.

MARIANNE
Du skulle ju inte sova här i natt?

DAVID
Ja, jag blev orolig, och så gick jag hit vid elvatiden. Silja gick hem. Jag stod vid fönstret och tittade ner på gatan i drygt två timmar eller så. Ni kom vid halv ett. Och sen satt ni i bilen en timme.

MARIANNE
Ja, det blev ganska långt.

DAVID
Är du nöjd med samtalet?

MARIANNE
Markus har lovat att jag får vårdnaden. Utan reservationer. Det ska äntligen bli fred.

DAVID
Det där låter ju bra.

MARIANNE
Ja, lättnad.

DAVID
Man skulle nästan kunna säga att det låter för bra.

MARIANNE
Nu förstår jag inte vad du pratar om.

DAVID
Var du hemma hos Markus?

MARIANNE
Ja, jag var hemma hos Markus.

DAVID
Inga komplikationer?

MARIANNE
Komplikationer? När vi hade gått igenom de praktiska angelägenheterna så kom vi att prata en del om våra nuvarande
förhållanden.

DAVID
Och sen?

MARIANNE
Sen? Jag vet inte vad du menar. Markus var lättad.

DAVID
Det var alltihop?

MARIANNE
Han nämnde något om en väninna.

DAVID
Så de bor inte tillsammans?

MARIANNE
Tydligen inte.

DAVID
Är du trött?

MARIANNE
Jag är jävligt trött.

DAVID
Så klockan sju åkte ni direkt hem till Markus. Och sen stannade ni där till halv tolv. Och sen satt ni i bilen utanför porten och pratade till halv två?

MARIANNE
Jag har inte legat med Markus om det är det du tror.

DAVID
Jag tror ingenting, Marianne.

MARIANNE
Men nu är jag faktiskt trött. Vi kan prata vidare i morgon om du vill. Jag ska svara sanningsenligt på alla dina frågor.

DAVID
Bara ett ögonblick till.

DAVID
Jag vill be dig om något.

MARIANNE
Och det kan inte vänta till i morgon?

DAVID
Jag vill att du ska ta av dig trosorna. Jo, jag säger att du ska ta av dig trosorna.

MARIANNE
Det är ju sjukt.

DAVID
Jag vill se om du har spermafläckar i trosorna.

MARIANNE
Jag har legat med Markus. Han sa att jag om jag låg med honom, skulle jag få vårdnaden.

DAVID
Var låg ni med varandra?

MARIANNE
I bilen. Markus föreslog att vi skulle vara hos honom. Men jag ville få det undanstökat så fort som möjligt. Jag tog av trosorna. Ja, han var

MARIANNE forts.
upphetsad men han dröjde och dröjde och…, bet han mig i bröstet, jag har ett märke här, vill du se märket?
Och så sa han att jag skulle suga honom men han kom inte. Då öppna han dörren och knuffa ut mig ur bilen, och så vände han mig på rygg och så föll han över mig, och så fick han sin orgasm.
Så klädde vi på oss och så for hem till honom och drack några glas vin. Och han sa att vi skulle vara nakna, så vi klädde av oss och så låg med varandra på golvet. Och han tog mig bakifrån. Jag var hela tiden rädd att han skulle göra mig illa på allvar. Sen ville han tvinga mig till orgasm, jag försökte värja mig, men han envisades, och jag tänkte: kan ju göra detsamma.
Så jag fick orgasm, trots att jag inte ville. Och då skulle jag ringa efter en taxi, men Markus tyckte att vi skulle ligga i sängen och hålla om varandra – som förr. Och sen körde han mig hem, men jag ville inte gå ur bilen, för jag såg ju att du stod däruppe. Jag bad Markus att vi åtminstone skulle köra runt kvarteret men han tyckte att du kunde vänta. Och sen kysste han mig och sa att det här var väl ett bra slut på en lång fientlighet.


ARBETSRUMMET
BERGMAN/DAVID


DAVID
När jag – så här långt efteråt – tänker på hur jag bar mig åt så känner jag skam. Jaa….det finns inget annat ord.
Nu när hon är borta, så fattar jag, för sent, att det var inte hon som bedrog mig utan jag som på skändligaste sätt bedrog henne. Jag svek henne i det viktigaste ögonblicket i vårt gemensamma liv. Hon sa bara: kan du inte försöka förstå. Kan du inte vara lite snäll, det gör så ont.

DAVID forts.
Men jag, jag var bortom allt förnuft. Jag ägnade natten åt ett rasande
förhör som – ja, när jag tänker på det, och jag, jag tänker ofta på det – som filmbilder, etsande tydliga och så repliker.
 

Forts. GEMENSAMMA VÅNINGEN

DAVID v/o
Jag plågas av något som kallas retrospektiv svartsjuka.


Forts. ARBETSRUMMET

DAVID
Under vår intensivt erotiska ”eskapado i Pariso” , hade jag närmast skämtsamt, förhört Marianne om hennes tidigare erfarenheter. Och hon var godtrogen och gick i fällan, var väl snarast lite berörd av mitt intresse. Och på så sätt kom hon att berätta – ganska detaljerat – om sitt förhållande till Markus. Hur hon under vissa omständigheter nådde en känslans intensitet som hon aldrig upplevt – vare sig förr eller senare. Och det där sjönk djupt in och blev till ett djupt men infekterat sår. Och den där natten, katastrofnatten, så gick såret upp och jag hade ingenting och sätta emot. Jag ser Marianne,


Forts. GEMENSAMMA VÅNINGEN

DAVID v/o
hennes ansikte.
Det var inte så att jag skrek eller slogs. Nej, jag var lugn och närmast hövlig men jag skulle ha henne att berätta allt i detalj.


Forts. ARBETSRUMMET

DAVID
Kände du lust, njöt du av era övningar, var det kanske som förr
mellan dig och Markus, som du berättade om i Paris.
 

Forts. GEMENSAMMA VÅNINGEN

DAVID
Tänkte du inte på barnet, vårt barn som ni skända.

DAVID v/o
Bara såg på mig, vände aldrig bort blicken, och sa bara lågt:

MARIANNE
Du kan inte säga sådär om barnet, det kan vara farligt, det kan skada barnet. David. Snälla David. Säg inte så…..


Forts. ARBETSRUMMET

DAVID
Men jag slutade inte, jag fortsatte att plåga.
 

Forts. GEMENSAMMA VÅNINGEN

DAVID v/o
Det värsta var nog att Marianne försvarade sig aldrig. Hon bara såg på mig. Oavvänt, men hon måste hata mig.
Hela hennes liv måste hon bära med sig minnet av mina ord, min röst,
mitt ansikte. Hon insåg att jag svek henne, då hon behövde mig som mest.
 

Forts. ARBETSRUM

DAVID
Jag önskar att jag dömdes till ett straff som utplånade min skuld. Men det är väl så att straffet pågår och det är ett livstidsstraff, som jag aldrig kommer ifrån eftersom Marianne är borta.


FÅRÖ BILDER
 

ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN


MARIANNE
David och jag försökte reparera vårt samliv. Men glädjen var borta. Samhörigheten låg i vårt elände, vi sörjde något förlorat, blev
ett kamratskap i fördömelsen. Utan att fråga David gjorde jag abort. Han var tillfälligt bortrest. När han kom hem berättade jag om aborten. Han satt tyst en lång stund och så sa han bara: ”stackars Marianne”.

BERGMAN
Stackars Marianne.

MARIANNE
Vi klamrade oss intill varandra. Ändå tror jag att vi kände lättnad.
Processen började, och våra förhållanden penetrerades in i detaljer.
Ja, Markus hade naturligtvis nonchalerat vår stackars överenskommelse.
Så kom domslutet: Jag fick hela vårdnaden. Men mardrömmen skulle ju vara över men…..- den fortsatte, otydlig, men kännbar. Vi enades om att Markus skulle ju träffa Isabelle så ofta han önskade men han hörde ju inte av sig på flera månader. Och Isabelle frågade ju försynt och allt oftare om Markus inte ville träffa henne. Jag ringde slutligen till Markus, och då ursäktade han sig med att han varit i dålig form sista tiden. Men nu ville han träffa Isabelle.


LIDINGÖVILLAN
MARKUS, ISABELLE


MARIANNE v/o
Isabelle skulle komma hem till Markus en tidig middag.
Det var en fredag.

MARKUS
Jag vill förbereda dig på att det jag tänker säga kommer att göra
ont. Men det måste göra ont. Du vet, det är precis om hos doktorn. Det gör ont för att du skall bli frisk – förstår du hur jag menar?

ISABELLE
Varför måste det göra ont?
 

REPETITIONSSAL
MARIANNE, Kören: Backanterna, Inspicient, växelflicka


MARIANNE v/o
"Lycklig den som står över ödets prövningar! Här på jorden har envar sin tid: makt och rikedom växlar ständigt. Tusen hjärtan bär tusen hopp. Somliga leder till ofärd för oss människor, andra drar upp vägen till framgång. Den som kan njuta den korta dagens lycka – prisar jag lycklig.”
Jag minns att jag satt där på golvet tillsammans med kamraterna på teatern – jag minns att jag kände en innerlig nöjdhet.

MARIANNE
Var är all vår klokskap och vad är bäst av det som gudarna skänker oss. Att lägga sin segrande hand på en oväns huvud till hämnd. Nej en evig vän är de goda.

MARIANNE v/o
Plötsligt öppnade någon dörren. Det var en av flickorna i växeln. Hon sa att hon måste tala med mig, omedelbart.

SJUKHUS

MARIANNE v/o
Markus hade begått självmord. Han var djupt medvetslös, bortom varje upplivningsförsök. Han hade troligen tagit sömnmedel redan på lördagens eftermiddag. Syster Elin nämnde att en fru Danelius hade följt med ambulanstransporten. Hon - hon hade just gått.
Jag hade aldrig sett – kände en underlig försagdhet jag vågade ju inte….
 

ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN


MARIANNE

Detta var Dödens närhet.
Ensamhet. Främmande. Främlingskap.

BERGMAN
Ensamhet. Främmande. Främlingskap.

MARIANNE v/o
Så lämnade jag honom, alla känslor blockerade. Jag lämnade honom och gick hela vägen hem.


GEMENSAMMA VÅNINGEN
MARIANNE, ISABELLE


MARIANNE v/o

Det tog en timme. Och så gick jag in till Isabelle.
Jag berättade för henne att Markus var död.

 

MARGARETAS HUS
MARIANNE, MARGARETA

MARIANNE v/o
Jag erinrade mig att syster Elin nämnde en fru Danelius, som hade
följt med ambulansen. Några veckor efter begravningen så ringde
jag upp henne och undrade om vi kunde träffas.

MARGARETA
Jag heter alltså Margareta.

MARIANNE
Och det är alltså jag som är Marianne.

MARGARETA
Hur står det till med Isabelle?

MARIANNE
Jaa….inte så bra. Men problemet är att hon varken vill prata med mig eller någon annan.

MARGARETA
Isabelle är en mycket ovanlig liten person.

MARIANNE
Du känner henne?

MARGARETA
Vi har inte träffats särskilt ofta. Men Markus har ju berättat. Han var mycket upptagen av sin dotter.

MARIANNE
Är det taktlöst av mig att fråga hur du känner Markus.

MARGARETA
Jag har känt Markus i drygt tjugo år.

MARIANNE
Så du och Markus hade ett förhållande.

MARGARETA
Ja, vi var tillsammans under ert äktenskap.

MARIANNE
Ja, då vet du ganska mycket om mig då.

MARGARETA
Markus talade aldrig om dig och jag frågade aldrig. Jo. När du drog till Paris med din vän.
Det var först då han insåg att det var ”hopplöst” som han – han använde ordet ”hopplöst”. Han blev förändrad.

MARIANNE
Förändrad?

MARGARETA
Uppriven, hatisk och – rädd.

MARIANNE
Var du med om den där radioinspelningen av Brahms-kvartetten för något år sedan? Du var notvändare åt Markus? Ja, jag minns att jag undrade vem den där vackra kvinnan var. Markus talade aldrig om dig.

MARGARETA
Jag säger till mig själv. Jag borde ha begripit, jag säger det gång på gång. Jag borde ha begripit och förhindrat.

MARIANNE
Jag förstår, jag tror att jag förstår.

MARGARETA
Vi hade träffats på fredagens förmiddag. Jag glömde mina handskar. Jag visste att hushållerskan skulle vara ledig på måndagen eftersom Markus hade en konsert i Oslo. Så jag tänkte att jag kunde hämta mina handskar.


LIDINGÖVILLAN
MARGARETA, MARKUS

MARGARETA v/o
Jag har alltså nyckel. Då såg jag att han satt där i den stora stolen vänd från fönstret. På bordet stod en urdrucken vinflaska och ett glas.
Det fanns ett brev: ”till vederbörande” hade han skrivit. Ja, sen ringde jag till ambulansen. Sen gick jag hem och läste hans brev.


Forts. MARGARETAS HUS

MARGARETA
Jag har det här om du vill läsa. Han var mycket förvirrad när han skrev det. Om du vill kan jag läsa?
Själva början är nästan obegriplig:
Två gamla vänner, de hade varit gifta i många år. De beslöt att inte leva längre. De tog sina sömnmedel, gick till sängs, höll händer och dog tillsammans.
Jag vill att Isabelle och jag skulle göra på samma sätt.
 

LIDINGÖVILLAN

MARGARETA v/o
Jag talade ingående med min dotter om hur vi skulle gå till väga. Hon ville gärna dö tillsammans med mig.
Vi hade enats om lördagens morgon, hon skulle komma hit klockan tio.


Forts. MARGARETAS HUS

MARGARETA
Jag väntade i flera timmar. Till slut ringde jag och frågade när hon ville komma. Då grät hon och sa att hon inte tänkte komma, att hon hade blivit rädd. Jag försökte lugna henne och sa att det var naturligt att ångra sig och att hon framförallt inte skulle göra sig några förebråelser. Jag sa också att jag älskar henne mer än någon annan.
Sedan blir alltsammans obegripligt. Svårt. Men här:
MARGARETA forts.
”Isabelle har tagits ifrån mig och jag står tomhänt”.
Detta förstår jag inte alls: ”Egentligen är jag redan död”.
Ingen underskrift.
 

ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN
 

MARIANNE
Uppriktig sagt, så är jag inte särskilt nöjd med din Marianne.

BERGMAN
Min Marianne?

MARIANNE
David fick äntligen göra en film. Den utspelades på en öde ö i havet. Truppen drog iväg och var borta två månader.
 

GEMENSAMMA VÅNINGEN
MARIANNE, DAVID


MARIANNE v/o
Och David kom tillbaka, brunbränd och med dåligt samvete. Han hade bedragit sin Marianne - med den nya (mycket nya) huvudrolls innehavarinnan. David trodde för sin del att det skulle gå över och bad om tålamod. Och överseende.

MARIANNE
Dra åt helvete: Jag vill aldrig se dig mer. Och du jag ger fan i dig. Du jag har inget tålamod kvar, och inget överseende. Ja men, gå då. Du, du ska inte komma och förnedra mig en enda gång till, inte en gång till, hör du det. Jag tänker leva själv, jag tänker inte finna mig. Försvinn, då. Du, det ska bli så jävla skönt och bli av med dig. Äntligen. Efter allt jävla elände som du har ställt till. Jamen, ta din lilla hora och stick!


ARBETSRUMMET
MARIANNE, BERGMAN


MARIANNE
Hon skrek så att hon blev hes en hel vecka.

BERGMAN
Och sen?

MARIANNE
Sen blev de vänner för livet. Fast nogsamt åtskiljda.

BERGMAN
Marianne drunknade.
MARIANNE
Jo, hon dog …..

BERGMAN
Slut alltså.

MARIANNE
Det är nog så här det får bli.

BERGMAN
Tack för hjälpen.

MARIANNE
Vi ses väl någon gång? På teatern, eller så.

BERGMAN
Det vete fan. Jag har lagt av med all planering.

MARIANNE
Nu måste jag gå i alla fall.

BERGMAN
Det blir ensamt utan dig.

MARIANNE
Tack, det var vänligt sagt. Gonatt då.